Bengt Oberger´s blog

"Rainer and Josefin", trailer for my first Dogma Film

2009-10-11T10:57:00.005+02:00

abcdef

Når di e böst ude (i Trelleborg)

2008-08-17T21:47:00.012+02:00

Böst , som i "böst väder" heter Fred Åbergs folkkära skulptur på gågatan Algatan, vid korsningen med Corfitz Beck-Friisgatan i centrala Trelleborg. Böst är en nutida pendang till Bror Marklunds likaså väderkommenterande Gestalt i storm från 1964 utanför stadens färjeterminal.

Når di e böst ude heter en samling berättelser på dialekt från Österlen av Birgit Lindström, och "böst" (med långt ö) verkar idag vara ett mest skånskt och sydsmåländskt ord för ond, dålig, stygg. Mest använt antagligen om uselt väder ("Idag e de böst, men det lenar nok mot kvällen"), men kan också användas som en icke önskvärd egenskap ("de vá inn bös glytt, en redi illbatting").

Johan Ernst Riedtz tar i sitt Svenskt dialektlexikon från 1864 bara upp en betydelsevariant som (småländskt) dialektord, nämligen "vild, som far oförväget fram". Bös i betydelsen "elak, ond, stygg" betecknar han som ett riksspråksord, härstammande från tyskans "böse".

Journalisten Bosse Nilsson kastade ut frågan om vad ordet "böst" betyder i Helsingborgs Dagblad i december 2005. Dåligt väder och storäxt karl var de vanligaste svaren. En läsare menade att det exakt beskriver den västkustskånska vintern: mellan noll och tre plusgrader samt regn från sidan.

Både Fritiof Nilsson Piraten ("allt tecknade till böst väder") och Vilhelm Moberg har nyttjat ordet böst, Moberg som bösta, banka på dörren. Men susning.nu har under skånska ord en fras med sannolikt bös-rekord: "han va en bös böst, han gick böst, snackade böst och åd böst, rättijenom bös va han".

Detta var litet prat, inspirerat av ett soligt, vindstilla och varmt augustibesök på Sveriges Riviera, med palmer utmed gatan och gingkoträd utmed Nygatan!

When in Glasgow.....

2008-04-16T23:38:00.006+02:00

.... you should not miss to have a breakfast or an afternoon meal at The Willow Tearooms. Glasgow takes good care of its Charles Rennie Mackintosh heritage, and there are some of his buildings to pay a visit to. But arguably The Willow Tearooms place is the most charming one. Both the house and its interior design is by Mackintosh. And there are bonuses: it´s small and fast to fashion, and you may be seated and have something decent for your stomach at a reasonable price. You enter the place via the entrance to Henderson, the Jewellers.

I did so at a visit to Scotland in the end of March. You will find The Willow Tea Rooms at 217 Sauchihall Street, a major pedestrian street. For further information, visit this webpage.

Not many quarters away you will find Mackintosh´s Glasgow School of Art:

Transfetter och andra fetter i livsmedel

2008-04-14T22:03:00.007+02:00

Transfetter är industriellt framställda delvis härdade fettsyror och emulsioner, som under senare år krupit in i diverse livsmedel. Efterhand framkommer den ena studien efter den andra som pekar på alvarliga hälsorisker. Oavsett hur farliga de slutligen kommer att visa sig vara, är transfetter onödiga. Det går utan problem att framställa mat dem förutan, liksom man länge tidigare gjort.

Danmark har trotsat EU och infört en restriktiv lag, och denna har också fått en positiv effekt i Sverige. På www.konsumentsamverkan.se finns listor över svensktillverkade produkter med dess innehåll av farliga eller diskutabla fetter.

Men ökad integrering innebär att allt fler icke-transfettdeklarerade produkter säljs i svenska butiker. Därför är Ilija Batljans (Nynäshamns kommunstyrelses ordförande) nyligen startade namninsamling med krav på Europeiska Kommissionen att agera i frågan värt att stödja. Gå in på Nynäshamns kommuns hemsida och skriv under!

Som intresseorganisationen Sveriges Konsumenter påpekar finns det av allt att döma ett större generellt fettproblem i den industriellt processade maten än transfettproblemet, men det är ändå en god början för en medborgaraktion!

Change the EU law on trans fats in food!

2008-04-14T20:53:00.006+02:00

The Swedish authorities as well as the European Commission are lax on the issue of trans fatty acids in food. Such industrially manufactured satuarated fatty acids, used in industrially produced alimentation products (cookies, potato chips, sweets etc) are highly suspects for causing serious heart problems. Little by little research is building up evidence against this artificial - and for food production unnecessary - satuarated fat, even though government authorites like the Swedish Food Administration deny the risk and take the position of the food industry rather than that of the consumers.

Why they do not act already on the present level of knowledge is difficult to understand. Humankind has lived for long time without trans fats, and even long since food was started to be produced industrially, and all this food can continue to be produced without problems with no trans fats. Such fats should be used for making shoe cream and the like, but that should be the end of it. There is no reason to wait until, as seems reasonable to believe today, it will be proved without any doubt that trans fats have killed some tens of thousands of Europeans (supposedly fewer Americans, as restrictions and food declaration demands on trans fats are more severe over there).

However, Swedes are comparatively lucky in this respect. Not because the Swedish Government is agile, but because the Danish Government has dared to obstruct the EU rules and has enforced a law demanding a ceiling on the amount of trans fats in food. This has had some effect on Swedish food producers and outlets as well. E.g. MacDonalds could not in the long run continue to have higher trans fats use in its Swedish restaurants than in its Danish ones across the Oresund straits, after the discrepancy had been exposed in media.

Personally I think one should go further. Why take a risk such as this one without any matching upstream benefit? I nyself boycott bakeries and chips and the like which do not declare it trans fat content, and rarely buy anything that has a level above 0 %. So Swedish biscuits are not for me, and there is no problem with that as long as you can buy e.g. Italian almond biscuits from Dolcezze Sapori (no trans fats, and as well no preservatives.

Anyway, the trans fat issue has to be solved more systematically by lobbying on the European level, as well against the individual national governments.

One week ago an European initiative was launched by a Swedish Mayor. He started a sign-in campaign with the aim is to raise one million signatures in order to make the European Union act against trans fats in foods.

There are two demands by the Ilija Batljan-initiated campaign:

1. As of June 1, 2009, Trans Fat must be listed on food labels, on a separate line immediately under the line for the declaration of saturated fatty acids.
2. As of June 1, 2009, the content of trans fatty acids in the oils and fats, including emulsions with fat as the continuous phase (including all C14 to C22 trans isomers but excluding naturally occurring content of trans fatty acids in animal fats), which, either alone or as part of processed foods, a re intended for human consumption or must be assumed to be intended for human consumption shall not exceed 2 grams per 100 grams of oil or fat.

So why not take the chance to visit the web page of the Town of Nynäshamn(www.nynashamn.se/transfat and sign in? And in the mean time, before the governments and the EC bureaucracy have made up their minds, act where it hurts fastest for the greedy food manufacturers and stop buying risky food products!

Astrologers need Nokia as well?

2008-01-17T22:09:00.001+01:00

Nehru Place, New Delhi, India.

Barbro Osher, Björn Carlsson och andra nya mecenater

2007-08-26T17:33:00.002+02:00

"Mecenat räddar Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok" lyder en rubrik i gårdagens tidning. Mecenatrubriker är inte så vanliga idag. Ekonomin ökar snabbt i landet och förmögenhetsskillnaderna än mer. Stora nya privatfömögenhetr byggs idag upp inom handel och nya dynamiska teknikområden som IT, och framför allt som det varit länge i USA, inom finanssektorn. Men donationsmedlen flödar inte direkt.

Annorlunda var det vid förra sekelskiftet. Då nybildades också förmögenheter i enastående takt, men mycket av dessa medel recirkulerades för allmännyttiga ändamål. Industriföretagaren Alfred Nobel var långt ifrån ensam. I Göteborg vimlar det av det av institutioner som i sina namn vittnar om donationskällor: Chalmers Tekniska Högskola, Huitfeldtska Gymnasiet, Röhska konstmuseet, m fl, och Pontus Fürstenbergs konstsamling får fortfarande anses vara huvudattraktionen i Göteborgs Konstmuseum. Stockholm fick också några mecenater sina namn om inte inristade i sten så i alla fall murade i tegel, som med Thielska Galleriet på Djurgården och Sachska Barnsjukhuset på Södermalm.

Men under en lång tid har det varit lågkonjunktur i givarbranschen. Aldrig helt tomt i penningbössan förstås, det vittnar t ex Sjöräddningssällskapets verksamhet om. Den är privatfinansierad, och investeringarna i nya båtar är beroende av enskildas (och företags) penningbidrag. Givarna får privilegiet att namnge fartygen. I flottan flyter många med kända efternamn som Amalia Wallenberg, Signe respektive Mignon Wallenius, Gad Rausing, Mats Kleberg och Margit Engellau, men framför allt en mängd farkoster med för allmänheten okända donatorsnamn. Och alla som skänkt pengar har ju inte heller sina egna eller släktingars namn på fartygen. Somliga donatorer är helt anonyma, som den person som för ett par år sedan betalt införskaffandet av en av SSRS:s verkliga bjässar, den 20 meter långa 30-tonnaren Rescue Christer Björn med bas på räddningsstationen på Dalarö i Stockholms södra skärgård.

Fråga är om detta är på väg att vända. Att mecenatkonjunkturen i USA är glödhet det vet vi. Där är inte bara Bill och Melinda Gates och Warren Buffett, utan mängder av IT-företagare och Wall Street-finansmän som har fått mer pengar än de nånsin kan göra av med för egen del. Och mönstret från USA brukar ju så gott som alltid slå in i Sverige med något eller två decenniers fördröjning.

Sjöräddningsdonationerna fortsätter. För inte länge sedan kunde Dalarö sätta en båt i drift, denna gång en med Paul Lederhausens namn. Men sådant är ju ändå småpotatis jämfört med nybildade amerikanska välgörenhetsstiftelser. Ett uppmuntrande tecken för knappt två år sedan var Björn Carlsson som donerade 500 MSEK till en nybildad stiftelse med anknytning till Vetenskapsakademien, Baltic Sea 2020. Stiftelsen avses dela ut sitt kapital under 10-12 år på olika vetenskapliga verksamheter i och utanför Sverige vilka har till syfte att förbättra miljösituationen i Östersjön. Men att dela ut pengar är inte alltid lika lätt som man kan tro. Ny Teknik avslöjade i juni i år att kapitalet inte bara står kvar, det har ökat till 648 MSEK eftersom stiftelsen egntligen inte kommit igång med någon verksamhet ännu.

Bonniers Konsthall, som öppnades i september 2006, tillhör också den högsta klassen av senare års privata donationer. Det är inrymd i en avancerad ostkupa till glashus i anslutning till Bonnier-koncernens huvudkontor på Torsgatan i Stockholm, ritad av Johan Celsing Arkitektkontor. Konsthallen bekostas av en stiftelse som grundades 1985 av Jeanette Bonnier.

Barbro Oshers donation till SAK:S årsskrift är i sig inte liten, 500.000 SEK, men blygsam i förhållande till annat som samma mecenat har gjort under senare år. För två år sedan invigdes på Karoliska Institutet ett centrum för integrativ medicin (dvs i praktiken användning av alternativmedicin i den vanliga vården), baserad på en donation på 43 MSEK. Och förra året fick Grafikens Hus i Mariefred 2,3 MSEK för en treårigt konstnärsutbytesprogram med instititioner i USA. Nyheterna verkar dugga allt tätare: i år har hon stött festivalsverksamheten Opera på Skäret, en komplettering till tidigare bidrag till Dalhalla.

Vem är då denna Barbro Osher? Jo, hon är verkligen en filantropisk brygga mellan USA och Sverige. Hon ör bosatt i USA sedan 25 år och var förra året tillsammans med sin man Bernard Osher den tredje största donatorn i USA (och därmed sannolikt världen) enligt den amerikanska tidskriften Slate. Först kom Warren Buffett, sedan Herbert och Marion Sandler och sedan på tredje plats Barbro och Bernhard Osher med 23 miljoner US dollar till Bernard Osher Foundation. Förutom denna, som leds av Barbro Osher, finns också en syskonstiftelse i Barbro Osher Pro Suecia Foundation som alltså ligger bakom senare års largesse i Sverige. Hon är i vardagslag svensk generalkonsul i San Francisco och utger också en tvåveckorstidning för svensk-amerikaner, "Vestkusten".

Den bästa publicerade intervjuen med henne verkar vara den i Dagens Nyheter för två år sedan Det framgår att hon tillbringar en del tid sommartid på Ingarö.

Bilden i ingressen? Jo den är en illustration till en fin förhållandevis ganska nutida donation. Statyn heter "Vilande Diana", eller på franska "Diane appuyée sur un cerf" och är något så märkligt som en avgjutning av ett under andra världskriget förvunnet original av en 1500-tals staty av en berömd fransk skulptör, Jean Goujon. Den andra av de i Stockholm gjutna kopiorna finns i Musée de Louvre, så att det är något ganska unikt som står vid gångstigen utmed Djurgårdsbrunnsviken i Nobelparken i Stockholm. Donatorn är Axel Hirsch, socialpolitiker, folkbildare och konstmecenat i Stockholm. Skulpturen sattes upp några få år innan Hirsch dog 1967 vid 88 års ålder.

Stretched Cadillac, stretched loos

2007-08-25T22:37:00.001+02:00

When nature calls, you cannot stay in a queue, just waiting.
Limousines means up-class service.
When in need, demand has to be met.
Stretched limos go with stretched loos.

Stockholm, August, 2007:
At your service, sirs!

Sergel, Gustaf III, Fritz von Dardel och jag

2007-08-24T19:19:00.000+02:00

Stockholms borgerskap hyllade Gustaf III med en kollosalstaty av konungen, som man lät tidens store skulptör Johan Tobias Sergel skapa. Litet väl smörigt kanhända, men resultatet blev inte helt tokigt och glorifierade kungen blev en populär staty, som stått vid Räntmästartrappan på Skeppsbron med sin yviga gest och pekat i 200 år eller så.

Vänster bild är en detalj från en akvarell av Fritz von Dardel från 1860. Den från höger ett foto av mig från en varm augustikväll 2007. Folklivet på kajen inte mindre nu än då, men mer avslappnat idag. Och duvan på Gustafs huvud har tillkommit.

Sea Rescue in Stockholm

2007-08-23T22:08:00.000+02:00

The Swedish Sea Rescue Society has its centennial anniversery 2007, but is a very vital organisation. As part of the jubilee, it displayed its resources in front of the Royal Castle in the centre of Stockholm on August 23.

One fascinating new concept, developed by the Society inspired by rescue methodology used by sea rescuers in waters of Hawaii, is the Rescuerunner project. A very fast rescue variant of the water scooter has been developed and dispatched to rescue stations around the Swedish coasts.

The idea is get the person in distress very quickly onboard the water scooter with its especially for this purpose designed flat aft deck, using not the muscle power of the skipper, but the forces of the vehicle changing speed and direction at the same time.

It works like this:
The scooter makes a fast approach...

..., the driver gets the distressed person on his left side, stops and reaches out his left hand....

...while keeping his right on on the gas guzzle...

....makes sure that he has got a fast grip and controls the situation....

...slowly gets the scooter so that the distressed gets further back than midships....

....puts down the accelarator and lets the water jets blow..

.... while at the same time twist the vehicle decisively towards the right...
.... and increases the speed instantly....

...and new passenger is dragged onboard by strong forces...

...and lands safely och softly onboard.

...and voìla, back together towards the shore!

Mission successfully completed!

Tips för chefer hur man framgångsrikt stoppar dumma initiativ i sin linda

2007-08-19T21:50:00.000+02:00

"Jag har fått en bra idé", sa Puh till slut.
"Men antagligen är det inte någon bra idé"

"Antagligen inte", sa Ior

Bröderna Wright den 17 december 1903

2007-08-19T14:47:00.000+02:00

Bilden är tagen under ett hisnande ögonblick i mänsklighetens historia. Klockan är fem över halv elva på morgonen den 17 december 1903 på stranden vid Atlanten, i Kitty Hawk, i North Carolina, i USA. Orville Wright ligger på magen på den nedre vingen i sin och broderns dubbeldäckade flygplanskonstruktion Flyer med höften i en ställning, med vilken han kan justera styrningen. Brodern Wilbur springer vid sidan av för att balansera flygmaskinen, och har just släppt taget om höger vinges framkant.

Om man tittar på sama bild med ordentligt större upplösning (gå till http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Wrightflyer.jpg, och klicka sedan på "Full resolution" under bilden), kan man se ännu mer detaljer. Delar till startanordningen, en låda med rep och en spade ligger på marken varifrån planet lyft. Närvaron på sandstranden i North Carolina blir påtaglig när man iakttar detaljerna. Detta är en av fotohistoriens mest dramatiska ögonblicksbilder!

Flygturen varade 12 sekunder och planet kom mindre än 40 meter upp i luften. Det är sannolikt den första gång som någon lyckats genomföra en bemannad luftfärd enligt principen "tyngre än luft", där planet drevs fram med motorkraft och piloten hade en rimlig kontroll över en flygtripp av hygglig längd. Att det blev Orville och inte Wilbur hängde på att ett kastat mynt hamnade på den sida det gjorde.

Fotografen heter John T Daniels, som måste ha varit mycket uppmärksam för att ta detta foto med den tidens klumpiga kamera med en glasplåt med måtten 17 x 24 cm. Daniels var en i den lilla grupp som hjälpte bröderna att lyfta och släpa maskinen på plats. Han och hans kompisar jobbade på livräddningsstationen i närheten. Bilden togs med brödernas kamera på ett stativ och kommer från Kongressbiblioteket i Washington D.C. Det är något redigerat från originalet, som ser ut så här:

Bilden är fritt tillgänglig på Kongressbiblioteket i Washington D.C. Enligt amerikanska copyright-lagar är bilden fri efter 50 år efter publicering. Andra bilder är fria enligt t ex EU-copyrightlagar efter 70 år efter upphovsmannens död. På basis av detta har nedanstående bild av någon lagts in på en allmän domän.

Denna andra bild är tagen tre dagar före de tidigare, strax innan bröderna gjorde ett försök som inte lyckades lika bra. Platsen är densamma, den heter Kill Devil Hills, och det vi ser är flygplanet redo för att lyfta på startanordningen. Fyra av männen från livräddningsstationen på platsen har hjälpt till att förflytta planet från sin hangar till kullen, och de ses här tillsammans med två barn och en hund.

Dramat den 17 december är upplösningen av många års ansträngningar. Innan man experimenterade med förbränningsmotor på ett flygplan, så flög man med glidflygplan.

Wilbur är pilot och ligger allltså på vingen till detta glidflygplan över Kill Devil Hills året innan, 1902, anges inte på den medföljande bildtexten till detta foto, som kommer från det amerikanska flygvapnets arkiv, men ska vi gissa att det är Orville det också? Tre glidflyplan byggdes under åren 1900-1902, och detta är den tredje.

Innan bröderna vågade livet på det här sättet krävdes förstås först tester med obemannade farkoster. Här är ett foto från 1900 som visar en flygvingeskonstruktion, här prövad som en drake:

När Orville gjorda sin första motorflygning i Kitty Hawk i december 1903, så låg han alltså på magen på vingen i en slags ställning och kunde med hälp av höftrörelse styra vingvinklarna. Detta var något som bröderna hade experimenterat fram genommförsök med drakar. Principen framgår redan på denna ritning av en Wright-drake av årgång 1899, med bilder framifrån och från sidan. Vridningen av vingarna sköts med pinnar som hålls i handen. Ritningen är sannolikt gjord senare och har lämnats in till en domstol i en patenttvist 20 år senare.

Och hur gick det sedan under dagen den 17 december 1903? Den första lyckade uppstigningen följdes av flera, omväxlande med Orville och Wilbur iliggande i styrningsjiggen. Den fjärde flygturen blev den längsta, mer än tre kvarts kilometer innan Flyer landade efter 59 sekunder. Och det var inte längre bort än att John Daniels kunde också den framgången:

Men sedan hände det märkliga efter det att man lyft tillbaka planet mot sitt skjul. En kastvind tog i planet och välte det. Bröderna var tvungna att släppa taget, Daniels höll kvar och hamnade intrasslad i en röra av linor och ribbor och duk. Planet var, om inte förvandlat till kaffeved, så i alla fall nästan ohjälpligt demolerat. Det hade flugit för sista gången, men det hade bevisat vad det skulle bevisa. Och på den vägen är det.

Notice to visitors who happen to see this blogs

2006-10-04T22:06:00.000+02:00

This blog is now, in the beginning of October 2006, just un empty page, created to test the ease to use Blogger.com.

You are welcome to return in the beginning of November and see if some serious blogging will be started or not.

July in Stockholm, Sweden

2006-10-04T21:56:00.000+02:00

S/S Drottningholm sailing back to the city centre on lake Mälaren, passing the suburb of Mälarhöjden.